Snart är skiolan slut på riktigt

Även om jag inte "gått i skolan" på cirka tre månader känns det inte som om gymnasiet är avklarat förrän mössan sitter på huvudet. Vad jag är glad över att det inte är jag som i dag eller den här veckan skriver eller har skrivit inträdesprov. Det ska bli otroligt skönt med ett mellanår, men först och främst lite sommarlov. En månad hinner jag njuta av sommarvärmen och solen, alltså arbeta, innan jag åker iväg till Ekenäs och militärtjänstgöringen. Inträdesprov hinner jag med nästa år, eller eventuellt därpå följande vår.

Bilder förresten. Ja, dem hittar ni antingen på facebook eller bilddagboken. Eventuellt, väldigt eventuellt lägger jag upp någonting hit. Kanske.

I natt

...drömde jag något ännu konstigare. Ett tecken på att jag är slut?

Jag var på gym med min bästa vän. På gym behöver man ett par ordentliga skor, speciellt när det handlar om body combat. Av någon mer eller mindre knasig anledning ägde jag inga sådana utan lånade från Sportis. De"skorna" var av det konstigaste slaget jag skådat, ett pass! Ja, ett sådant man behöver för att resa utomlands. Man skulle fästa det under foten med gummiband, dessutom hade passet fodrade pärmar så stegen skulle bli lättare...

När jag sedan förberedde mig för bc genom att plocka fram olika redskap, (I vanliga fall behöver man inga redskap till bc, utan bara till pump...men ja, ni vet, "i vanliga fall" är ju så relativt. I alla fall i boken om Alice.) var där mitt i allt två små utvikarflickor som visade sina underbyxor och störde mig när jag skulle delta i bc. Av någon anledning såg de också precis ut som de två småsystrarna till en tjej jag känner.

Bland redskapen hittade jag en matkniv, en sådan som de har i skolan. Jag hittade också min väska. De små flickorna störde mig tydligen så mycket att jag svingade min väska mot dem och visade kniven. (Jag kan lugnt ärligt berätta att jag inte alls hyste några som helst liknande känslor för dem när jag träffade dem på riktigt, de var bara gulliga då!) Nåja, i vilket fall som helst verkade de fatta vinken och försvann. De andra tre stirrade "som vanligt".

Stepbrädan (vad fan gör man med den på bc?!) var för övrigt mjuk plast och genomskinligt ljusblå, istället för hård svart och grå.

Allt är sagor

Efter en arbetsintervju i Kokkola var dagen nästan slut. Jag skulle ta mig hem, men tyvärr kunde jag inte hitta min cykel någonstans. Så jag bestämde mig för att gå, eller springa; således skulle det gå snabbare. Jag befann mig i utkanten av Kokkkola och visste inte alldeles säkert åt vilket håll jag skulle börja röra mig, så jag gick fram till en korvkiosk för att fråga efter vägen mot Jakobstad. Korvgubben var en utlänning så jag började automatiskt prata engelska, "Which way should I go to get to Pietarsaari? Is it that way or that way?" Han hade ingen aning, undrade om jag faktiskt hade tänkt promenera till Pietarsaari. Springa, sa jag. Han önskade ironiskt lycka till, och jag svarade att jag ringer honom sedan när jag har kommit hem till Pietarsaari.

Efter några minuters promenad dök det upp ett antal skyltar med "Jakobstad" på; jag var på rätt väg. Halvvägs in till Kokkola centrum stöter jag på en bekant som tydligen också sommararbetar i Kokkola. Hon hade åtminstone inte blivit av med sin cykel. Jag slog följe med henne eftersom vi skulle till samma ställe, hon cyklade och jag sprang. En duktig springare var jag också. Hårt gick det och inte ett dugg andfådd eller svettig blev jag.

Snart dyker det upp ett väldigt stort gult och rött hinder mitt på landsvägen. Min bekanta ser jag ingenstans, så jag tar väldig sats och spurtar uppför den rampliknande saken. Väl uppe blir jag fasligt höjdrädd och vågar inte titta ner. På andra sidan ser jag vägen fortsätta i normal ordning. Jag märker också att hindret inte alls spärrade av hela vägen, utan att jag helt lugnt skulle ha kunnat gå runt rampen. Så jag blundar och hoppar ner igen, helt oskadd kommer jag ner 50 meter. Jag fortsätter mitt maratonlopp backe upp och backe ner. Tiden står tydligen också stilla, för natt blir det aldrig. Landskapet var ett mörkt sagolandskap.

Sista delen av resan är endast ett dimmigt kapitel för jag kommer inte ihåg när eller hur jag slutligen kom hem. Men hem kom jag, eftersom jag tryggt och skönt vaknade i min egen säng under mitt eget täcke i morse.



Jag har många gånger undrat om jag är lättpåverkad av filmer och börcker. "Alice's Adventures In Wonderland" kan väl ändå inte sådär snabbt ha påverkat mig sådär mycket?

Orka vara normal

Just det, orka med sådant. Jag beundrar människor som är onormala. Inte bara sådana som "vågar skilja ur mängden", det är alltför vanligt nuförtiden. Det är nästan så att det nu är normalt att vara konstig. Därför beundrar jag dem som verkligen är onormala.

Ni kanske inte förstår den hårfina skillnaden, men det behöver ni ju inte heller göra. Jag förstår ju.

Vänner är räddare i nöden

Sådär ja. Nu har min dator rett upp sig. Den får något flipp på hårdskivan ibland..den gör så att allt jag skriver kommer baklänges! Läs det tidigare inlägget baklänges, då är det genast mycket mera klarhet i det, eller hur? Eller, så mycket klarhet det nu kan bli i det faktum att jag skriver "Hej!", men på skärmen syns bara ett "!jeH".

Jag citerar tidigare nämnda person vidare: "Man behöver inte förstå allting! Men det skulle ju vara bra om man förstod överhuvudtaget någonting någon gång!".

Imorgon bär det först av till solariumet. Desperata försök att stekas (brynas) inför studentdimissionen, med vit klänning vill jag helst inte även ha vit hud. Vissa är helt enkelt lyckligt födda med en naturlig solbränna. Själv har jag mycket färgpigment i mig, mörkt hår, mörka ögonbryn och -fransar, fräknar...men nej, inte vill huden bli brun inte.

Efter grillen blir det skola, en snabb visit bara eftersom jag ska lämna in ett häfte i vilket jag dokumenterat en del av Londonresan. Mina engelskalärare ska få den till låns så de kan fylla i ytterligare två kurser i min gymnasie-cv. Jag går ut med 82 kurser så jag är nöjd.

Sedan blir det kanske Kokkola. Vet inte säkert ännu, fick ett ganska hastigt erbjudande som jag inte kunde tacka nej till. Eftersom jag nu bestämt mig för att inte åka iväg ner till Helsingfors den 28 maj för att skriva inträdesprovet till medicin har jag inget att göra på dagarna, och kunde lika gärna spendera en dag i Kokkola med en fin vän! Tack!

drobtnegnat tappilF

!gim tom rähås rög rotad nim rän ratah gaJ

Dragonette Take It Like A Man

Mina måsten när jag nästa gång åker till Engalnd:

i London:
- Mera av Tower of London
- Harrods
- Madame Tussauds
- en till musikal
- Köpcentret intill Hammersmith tunnelbanestation
- Fish 'n' Chips (en besvikelse enligt en dels åsikter, jag vet, men eftersom det hör till och jag faktiskt inte provade det förra gången så...)
- BEN&JERRY'S!!! (kan inte fatta att jag verkligen inte åt det...)
- retas med någon vakt
- gay-barerna First Out och Heaven (andra barer också för den delen...)
- ta en taxi om jag vågar
- köpa böcker
- äta mera asiatiskt

- ta tåget genom den engelska landsbygden
- Skottland

Ja? Nej? VEM VAD HUR NÄR VAR VARFÖR?! Fasar för en ensam kväll ikväll...men jag vet inte. Vill titta på Eurovision Song Contest, semifinal.



Jag hade glömt bort hur det kändes att lyssna till Good Charlottes Little Things.

Ljuset vid tunnelns slut

Ja, nu ser jag det. Där finns i alla fall någonting som lyser upp. Tyvärr vet jag dock inte vilken ända av tunneln det är jag ser.

Svintungt

Otroligt skönt och lättande att avreagera sig på gym. Visserligen orkade jag inte med fler än ett pass idag eftersom jag nyss varit sjuk, men oj vad det var bra. Pump är sådär lagom hårt att börja med efter en kort tids paus.

Såklart. Jag är ju glad över att min förkylning inte var någon så kallad svininfluensa. Har faktiskt aldrig tidigare i mitt liv varit med om en så här kort förkylning. 2 dagar kände jag mig halvdöd, tredje dagen fanns inga spår kvar!

Nu ska jag skriva min dagbok om Londonresan som ska lämnas in imorgon. Tänker nog senare även referera här.

Så nära till tårarna, alldeles för nära

Känner mig just nu rastlös, men samtidigt väldigt orkeslös. En gnagande "känsla" inombords, kan knappast kalla det oro.. Jag vet verkligen inte vad jag vill längre. Gällande allt. Det känns ibland som att jag sökte och pluggar till Medi för en massa andra personers skull, istället för för min egen.

Hela jag är en enda riktig soppa, jag vet varken ut eller in. (Haha, nu skrattar jag faktiskt! Jag vet varken "ut eller in"...egentligen vet jag inte om jag ska skratta eller gråta.) Skrattet övergår till gråt.

Det finns faktiskt en sak som gläder mig mer än någonting annat för tillfället. Och det är Du!
Jag har många underbara vänner och människor runt omkring mig, men för tillfället är jag allra allra gladast över Dig! Tack!

Dripp dropp

Får nog av karlarna som:

1. Glömmer/Inte förstår att lyfta upp sittringen när de pissar

2. Prompt måste vifta så mycket så de droppar urin runt hela ringen som de glömt nere

3. Inte är kapabla nog att torka upp efter sig efter att de markerat sitt revir, som i och för sig är helt onödigt eftersom andra hanar också har tillgång till vessan för sina alldagliga och övriga "behov"

4. Förväntar sig att kvinnorna alltid ska springa efter dem beredda med en trasa i handen

Tillbaka från London

Det var en helt underbar resa. Skönt med avkoppling och lite avbrott i vardagen. En vecka i en stressig miljö har visserligen satt sina spår, men visst längtar jag tillbaka. Tyvärr hinner man inte uppleva hela London på bara 5 dagar. Å andra sidan känns det som om jag har något att se fram emot tills jag nästa gång åker till andra sidan kanalen.

Jag kom hem innanför dörren för ungefär en timme sedan, och är för tillfället alltför trött för att noggrannare orka redogöra för äventyret. Dessutom börjar jag känna av en lätt förkylning. Jag är inte det minsta orolig för att det skulle vara den så kallade svininfluensan. Det var rätt många av oss i gruppen som var rejält snuviga redan innan vi gav oss iväg. Fuktigt väder, för lite kläder, för lite sömn, en aning stress och väldigt lite egentligt ordentlig mat drog sina strån till stacken. Att någon studerande därtill ännu börjar spy strax före hemfärden gjorde en del av oss andra illamående.

Nu vill jag ha lite mat, de sista strålarna av kvällssolen och en riktigt lång natts sömn!

No pain, no gain

Fuck that expression. Det är ju över nu. Ändå väller allting upp inom mig igen. Ska jag behöva gå igenom allting igen? Bearbetning, visst, men någon gräns måste det väl finnas. Jag kanske helt enkelt måste lära mig att leva med det. Inte se det som ett problem, bara som en del av mig själv.

Kliché efter kliché. Jag hatar dem. Men ibland...
"Lycka gör dig Söt,
Umaningar gör dig Stark,
Sorger gör dig Human,
Misslyckanden gör dig Ödmjuk,
Framgång gör att du Strålar,
men endast VÄNNER får dig att hålla ut."

Jag är otroligt glad och tacksam över samtalet igår. Det gav mig mycket. Väldigt mycket mera än bara gällande ämnet vi diskuterade. Jag hoppas även att jag kunde vara till hjälp. Mitt är över, så ingen panik där inte. Förhoppningsvis hjälper det oss båda. Ni finns i mina tankar, på riktigt. Ni vet vem ni är. Och så ska jag sluta med alla rosenröda klichéord, ni fattar ju vinken.

För att muntra upp mig ska jag unna mig en (cykel)tur till stan med glass. Sedan kan jag ikväll begrava mig i aktiviteter som att tvätta och packa kläder inför Londonresan, fortsätta arbetet med föredraget om WA, läsa Galenos, trösta mig med att gå och sova tidigt eftersom min senaste natt blev så kort (13 h, sov bort hela j*vla dagen!), förbereda mig mentalt för att arbeta imorgon..

Det blir i alla fall Finlands-match ikväll!