Allt är sagor

Efter en arbetsintervju i Kokkola var dagen nästan slut. Jag skulle ta mig hem, men tyvärr kunde jag inte hitta min cykel någonstans. Så jag bestämde mig för att gå, eller springa; således skulle det gå snabbare. Jag befann mig i utkanten av Kokkkola och visste inte alldeles säkert åt vilket håll jag skulle börja röra mig, så jag gick fram till en korvkiosk för att fråga efter vägen mot Jakobstad. Korvgubben var en utlänning så jag började automatiskt prata engelska, "Which way should I go to get to Pietarsaari? Is it that way or that way?" Han hade ingen aning, undrade om jag faktiskt hade tänkt promenera till Pietarsaari. Springa, sa jag. Han önskade ironiskt lycka till, och jag svarade att jag ringer honom sedan när jag har kommit hem till Pietarsaari.

Efter några minuters promenad dök det upp ett antal skyltar med "Jakobstad" på; jag var på rätt väg. Halvvägs in till Kokkola centrum stöter jag på en bekant som tydligen också sommararbetar i Kokkola. Hon hade åtminstone inte blivit av med sin cykel. Jag slog följe med henne eftersom vi skulle till samma ställe, hon cyklade och jag sprang. En duktig springare var jag också. Hårt gick det och inte ett dugg andfådd eller svettig blev jag.

Snart dyker det upp ett väldigt stort gult och rött hinder mitt på landsvägen. Min bekanta ser jag ingenstans, så jag tar väldig sats och spurtar uppför den rampliknande saken. Väl uppe blir jag fasligt höjdrädd och vågar inte titta ner. På andra sidan ser jag vägen fortsätta i normal ordning. Jag märker också att hindret inte alls spärrade av hela vägen, utan att jag helt lugnt skulle ha kunnat gå runt rampen. Så jag blundar och hoppar ner igen, helt oskadd kommer jag ner 50 meter. Jag fortsätter mitt maratonlopp backe upp och backe ner. Tiden står tydligen också stilla, för natt blir det aldrig. Landskapet var ett mörkt sagolandskap.

Sista delen av resan är endast ett dimmigt kapitel för jag kommer inte ihåg när eller hur jag slutligen kom hem. Men hem kom jag, eftersom jag tryggt och skönt vaknade i min egen säng under mitt eget täcke i morse.



Jag har många gånger undrat om jag är lättpåverkad av filmer och börcker. "Alice's Adventures In Wonderland" kan väl ändå inte sådär snabbt ha påverkat mig sådär mycket?