Jag har märkt att inget går upp mot att sitta på en plats och betrakta storstaden och dess invånares jäkt. Själv blir jag så lugn och harmonisk. Det känns ungefär som om jag inte tillhörde den platsen, som om jag satt utanför och tittade in i en glaskula.
Första gången jag på egen hand tog mig till Helsingfors anlände mitt tåg ca 2 timmar innan jag skulle bli upphämtad. Då satte jag mig på McDonald's med en glass och stirrade ut genom fönstret. Människorna utanför rusade och sprang åt olika håll. Somliga steg av tåget, andra skulle hinna med avgående tåg. Väskor, portföljer, kavajer och regn. Jag skulle ha kunnat sitta där hur länge som helst. Samma sak upplevde jag i London.
Det är som om de snäva tidtabellerna och brådskan inte når fram till mig, trots att även jag har tider att passa.
Ibland längtar jag så oerhört mycket bort, eller tillbaka. Det är otroligt hur Dragonette's Take it like a man får mig att tänka på den korta tiden i London. Nästan så att jag får en klump i halsen.
Samma känsla av längtan får jag av Jennifer Lopez nya låt On the floor, fastän jag aldrig har hört den tidigare. Jag vet ju inte vad den får mig att längta till.
