15 sökande i Vasa län. 3 stycken svenskspråkiga. Endast 2 svenska platser per kontingent. Jag ska nog visa dem hur envis jag är. Ja, jag pratar om uppbådet för kvinnornas frivilliga militärtjänstgöring. Så fort jag får bort mina stygn ska jag träna som en dåre. Jag ska äta tusentals ägg och dricka hundratals liter mjölk. Den dagen jag kommer över 50 strecket, då ska jag fira, med mera ägg och mjölk. Då är ingenting längre omöjligt. Blod, svett och tårar, heter det väl. Jag måste bara våga mig iväg på gymmet igen.
Sitter nu i skolan och försöker göra ett muntligt arbete om Westminster Abbey. Det går inte så bra. En massa (onödig) text om dittan och dattan. Föredraget ska omfatta ca 15 minuter på plats. Förstår inte hur jag ska få med allt det viktiga på en kvart, när vi dessutom ska vandra runt där. Det skulle underlätta ifall jag pluggade in all information, lärde mig det utantill, och sedan inne i kyrkan malde på som en symaskin...problemet är dock: "Speak slowly, and clearly!"(läraren). Jag säger bara Oh my gosh!
På tal om det uttrycket kommer jag ihåg mitt senaste besök vid en av restaurangerna i staden, Saigon Diner. Två unga och prydligt klädda engelsmän (allt tydde förresten på att de var bögar =) ) avnjöt sin måltid i lugn och ro. Som tur var såg de mig inte. I alla fall inte mitt ansikte. Stirrade säkert rakt ut i tomma luften när jag försökte snappa upp vartenda ord de sade. Jag menar, lyssna nu bara på britterna! Dreglet rann säkert värre än någonsin, jag funderade faktiskt varför mitt ris var så vått. Dessutom brast den ena ut i typisk "icke-vredeslik" brittisk "vrede" med att säga "Oh my gosh!", bögigt. Gulligt som bara den! Tyvärr lämnade de mig ensam ganska snart. Oi oi oi.
Hemska ångest! Fånig ångest, men ångest i alla fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar